Det är slutet på november och en kall morgon i Kronobergs län.
Temperaturen ligger stadigt runt -4 grader nästan hela resan från Karlskrona och en låg morgonsol skiner på trädtopparna och i gläntorna när jag kör mot Sveriges yngsta nationalpark Åsnen, strax söder om Växjö.

När jag närmar mig parken och har ungefär 15km kvar att köra börjar jag ana oråd. Himlen skyms mer och mer av moln och jag konstaterar att chansen för morgondimma när jag väl kommer fram är rätt stor.

Någon kvart senare rullar jag in vid nationalparksentrén vid Sunnabron. Mina misstankar visar sig till stor del vara korrekta och det ligger dimbankar här och var men många av dessa har lättat så mycket att små luckor bildats och solen skiner igenom och långsamt värmer upp den kalla morgonen.

Synen är vacker, att titta ut över sjön Åsnen och se hur det ligger en hel del is i vikarna och på vissa platser längre ut är det fortfarande öppet vatten.

Åsnen är nu den 18 nationalparken jag sätter min fot i och förmodligen den första parken jag besöker utan riktigt kamera (efter det att nationalparksprojektet startat). Fler anledningar finns bakom detta beslut. Dels mitt beslut om att byta kamera och övrig timelapse-utrustning samt dels en lathet i att inte orka släpa med mig kameran när jag är iväg med jobbet, dessutom har jag insett att det finns en fördel i att inte bära tungt när man ändå bara har tid att vara ute och ”reka” området. Jag bestämde mig tidigt för att inte ta med kameran, ett beslut jag i efterhand kan kalla klokt, trotts att det var en otroligt vacker morgon. Däremot hade jag med mobilkameran och den fick jobba desto mer.

Då min plan med besöket främst var att besöka parken och göra lite research om området så satte jag rätt omgående igång och gick mot de vindskydd och eldplatser som nås vid den norra entrén. Man har gjort en ordentlig insatts med att skapa mysiga och lätt tillgängliga stigar och faciliteter vid de två entréer parken har. Allt känns nytt och fräscht och det märks att allt är nytt.

Jag lägger ungefär 1.5h i de norra delarna och besöker själva Sunnabron och den vackra lövskogen vid Bjurkärr, strax söder om entrén vid Sunnabron. Direkt kan konstateras att de norra delarna av parken är välskötta och delvis tillgängliga även för rörelsehindrade (med vissa begränsningar som så ofta när det gäller besök i naturen). Men flera av stigarna är breda och framkomliga både med rullstol och barnvagn.
Det enda som finns att önska är att märkningen för lederna kunde följa den standard som börjar bli vanlig i övriga parker där man har ett band runt de träden som markerar led och även färgmarkering på denna. Jag skulle gissa att nuvarande märkning, som ändå är godkänd och användbar (men svår att se i vissa ljusförhållanden) så småningom kommer ändras.

Nästa stopp på resan blev Trollberget på bergets västra sida. Det är parkens andra entré och i stort sett lika välordnad som den norra delen. Dock kan man säkert förbättra de leder som går strax söder om entrén men det är säkert också sådan som kommer bättras på med tiden, parken är ju bara ett drygt halvår gammal.

Längre söder ut ligger Ulvön som inte tillhör nationalparken men är den västra vägen ut på Ulvöås som är det långa näs som sticker ut i de sydvästra delarna av parken. Bilvägen slutar dock vid Ulvön och därefter får man ta till sina fötter och vandra vidare. Jag bestämmer mig för att bara gå en kortare bit utmed cykelvägen innan jag vänder tillbaka till bilens värme och beger mig runt mot Toftåsa myr. Att hitta den sista biten till den parkeringsplats som ligger vid Toftåsa myr är lite av en utmaning och jag tror att skyltar in på den vägen är att vänta men i skrivande stund saknas dessa vilket bjöd på ett par extra kilometers bilfärd för att sedan vända och köra tillbaka igen.

Toftåsa myr är en klassisk myr och ligger ut med en mindre tjärn vid Svartsjön det finns en slinga man kan gå utmed och det här området känns verkligen felplacerat i den här delen av landet. Hade man hittat denna myr någonstans norr om Gävle hade det känts mer normalt. Med det sagt så ska ändå tilläggas att det är ett vackert område och absolut värt ett besök det också och inte bara just sjön Åsnen.

Efter besöket vid myren är det dags att styra åter hemåt och lämna Åsnen för den här gången men ett är säkert och det är att jag kommer tillbaka.

Sammanfattningsvis så skulle jag säga att Åsnens nationalpark verkar precis som övriga nationalparker vara riktigt vackert och jag gissar att området under de varma sommarmånaderna nog är helt fantastiskt. Det finns ingen speciell plats i parken som sticker ut mer än övriga platser utan man får nog snarare titta på helheten och konstatera att Åsnen absolut platsar i listan med övriga nationalparker.

Det finns ett par mindre saker som kan justeras och de har redan nämnts högre upp i texten, utöver det får man säga att Länsstyrelsen som har ansvar för nationalparken har kostat på de två entréerna ordentligt och att de både är välskötta, vackra och ökar tillgängligheten för nationalparken. Jag ser fram emot att komma tillbaka under 2019 eller 2020.