Flyget landar klockan 0913 på Midlanda flygplats strax norr om Sundsvall. En stund senare sitter jag i en av Avis hyrbilar en Subaru Suv med pigg motor och rullar norrut med siktet inställt på Skuleskogens nationalpark. Precis som första gången jag var i Skuleskogen så var det när jag var med jobbet i Sundsvall, det är dessutom samma tid på året men vädret är något sämre den här gången. Förutom det är det ganska exakt 2 år sedan jag var i Skuleskogen första gången. Sedan det första besöket har jag redan hunnit med ytterligare tre besök och med besöket jag nu är på väg till blir det totalt mitt femte besök i Skuleskogen och det gör Skuleskogens Nationalpark till den nationalpark jag besökt flest gånger med enda undantaget för Färnebofjärden (som är min närmsta nationalpark).

Jag tycker verkligen om Skuleskogen och tycker det är ett otroligt vackert i hela Höga kusten och det är tydligt varför området tagits med Unescos världsarvslista.

Väl framme vid Skuleskogens nationalpark så styr jag mot den södra entrén och den plats jag gått in från flest gånger. Mina förutsättningar har förändrats en hel del från tidigare gånger och även om jag hoppas på att få med mig en del timelapse-material så är syftet framförallt att hinna se lite områden jag inte sett förut och jag går med en ganska lätt ryggsäck och bekväma skor och kläder. I mitt huvud har jag funderat länge på exakt hur jag ska gå och vad jag ska hinna med i nationalparken och jag har landat i ett par olika idéer och mål. Primärt för projektet är ju att få med mig bra timelapse material i 8K upplösning. och får jag med mig 2-3st från Skuleskogen den här gången är jag nöjd. Dessutom hoppas jag på att hinna spela in ett vlogg-inlägg till Youtube och till Sverigesnationaparker.nu. Utöver det finns en idé om att hinna se lite platser jag varit nyfiken på under en längre period och som jag ännu inte besökt, en av dessa är det berg som ligger strax väster om Slåttdalsberget.

Inbördes är det svårt att säga vilket av dessa tre delar som är viktigast men planen är ju oavsett att hinna med ett besök upp till området runt Slåttdalsskrevan och dit tar ungefär en timme att promenera.

När jag väl rullar in på parkeringsplatsen så visar det sig att SMHI’s prognos om uppehåll i regnet, inte riktigt stämt. Det är både med i min beräkning men samtidigt en aning irriterande. Jag byter om och hoppar ur min jobbuniform som jag åkt i. På med friluftskläderna istället och plockar om allt viktigt och slänger ner i ryggsäcken innan jag börjar vandra. För första gången går jag med trådlösa hörlurar på den promenad jag går. Normalt gillar jag att höra vad som händer runt omkring men jag har gått leden in förut och det dessutom regnar så är det en otroligt skön och behaglig känsla att gå och lyssna på lugn musik och stänga ute ljudet av ens egen andning och slippa höra hur det stänker runtomkring.

Mina kläder är tåliga och även om det regnar mycket så lyckas jag hålla temperaturen och genom det hålla vätan ute. Skorna har GoreTex membran och det är något jag är klart tacksam för. Promenaden upp mot Slåttdalsskrevan blir behaglig trotts ett ihållande regn. På huvudet har jag en fjällräven keps som varit med mig länge och den har jag under min kapuschong, det stänger effektivt ute allt regn i huvudhöjd och känns verkligen otroligt skönt att slippa regn i ansiktet. Strax innan sista stigningen upp mot Slåttdalsskrevan viker jag av väster ut och tar mig upp på den höjd som ligger väster om Slåttdalen och Slåttdalsberget.

Precis när jag kommer upp på höjden slutar regnet som ihärdigt hållt i sig sedan jag lämnade parkeringen. Utsikten är vacker och all fukt i luften gör att dimma bildas i dalarna och lyfts upp mot sidorna på den kuperade terrängen, när de når toppen böjer de nedåt och försvinner direkt. Det är makalöst vackert och på ett sätt som jag aldrig sett nationalparken tidigare.

När jag fotat 3st timelapse-klipp så passar jag på att spela in stora delar av mitt kommande vlogg-inlägg och tar sedan någon minut att fundera på hur jag ska ta mig vidare. Jag har hittills gått på stig men väljer nu att lämna denna och vandra rakt norr ut och upp på den högsta delen på västra sidan om Slåttdalen. Här visar det sig snabbt att även om regnet slutat sedan en stund tillbaka så är mina skor inte helt vattentäta. Efter 10min i blåbärsriset börjar det kännas blött i ena skon. Det är sedan ett sluttande plan utför där jag så småningom går med två blöta fötter. Något som faktiskt, otippat nog nästan inte påverkar humöret alls dessa dag.

Upp på höjden bär det i alla fall och jag hittar ett par platser lämpliga för framtida fotoexpeditioner. Redan nu börjar den här turen kännas värd mödan och jag känner mig ordentligt taggad för att komma tillbaka hit ett par dagar och avsluta den här delen av fotoprojektet i Skuleskogens nationalpark.

• 

• 

• 

• 

• 

Uppe från den höjd som ligger precis norr om Slåttdalen och precis väster om Slåttdalsskrevan är det dags för nästa riktiga fotostopp och därifrån har jag sikt mot Skäftedalsberget som så vitt jag kunnat se är en av de högsta punkterna i parken och framförallt verkar bjuda på en otrolig utsikt både mot havet och mot de sista höjderna innan kusten, läs. Slåttdalsberget och Tärnettvattnen. Jag har sett några enstaka bilder från Skäftedalsberget och när jag nu kan se berget med egna ögon, om än på lite avstånd, så ser det absolut ut som en plats som måste besökas inom ramarna för det här fotoprojektet. Men att ta sig dit under dagens besök är otänkbart och jag väljer istället att fota ner mot Slåttdalen och Slåttdalsberget och fånga den fukt som pressas upp mot bergssidorna och skapar vackra molnbankar mot bergssidorna. Jag passar även på att spela in några korta filmklipp och inser i samband med detta att den lilla miss jag gjort och glömt mitt ordinarie minneskort, fått större betydelse än jag först trott. Exemplet jag tänker presentera nedan visar just på hur många små men viktiga detaljer som det kräver att man håller ordning på inför detta fotoprojekt.

Jag insåg redan i bilen på vägen upp att jag glömt mitt ordinarie 64GB minneskort i datorn hemma. ”Ingen fara, jag har ju ett extra minneskort för just dessa händelser”, detta sitter i en liten extraficka i den lilla kamera väska jag har min blogg/vlogg -kamera i. Detta gäller alltså inte min primära fotokamera. Men när jag nu står och ska spela in mitt andra vlogg-inlägg och filma i 4K och redan spelat in lite material så visar det sig att detta minneskort har hastighetsbegränsningar. Alla minneskort är olika snabba och klassificerade enligt hur mycket data de kan ta emot och skriva under längre perioder som te.x vid filmning i 4K. När kortet nu inte är helt tomt visar det sina begränsningar max 8min får jag in innan kameran säger stopp och inte vill spela in längre. Kortet är inte fullt men skrivhastigheten faller så mycket att kameran inte kan fortsätta. Däremot går det att starta om inspelningen och på nytt få i ca: 8min.

Problemet är långt ifrån en katastrof, det hade varit värre om jag inte haft något minneskort alls med mig men det här visar på hur många små och stora detaljer som måste klaffa för att varje besök jag gör ska fungera som planerat. Det är många saker som måste funka och för de viktigaste och de som det är ekonomiskt och viktmässigt försvarbart har jag en backup men det här är det som tidigare varit ett av de stora problemen med projektet, det har varit ännu mer komplext. I det här fallet är jag i en nationalpark jag lätt kan ta mig till igen och det får klassas som någon form av bonus-besök men skulle man stå flera dagar från civilisationen mitt i Sarek och ha gjort samma misstag så hade det absolut stört mer och det finns andra mindre detaljer som får en ännu större påverkan.

Det jag nu känt de senaste besöken jag gjort är att jag med en relativt liten och lätt packning får med mig allt jag behöver och att sakerna fungerar direkt och på ett smidigt vis och att mängden extra prylar som MÅSTE följa med har minskats enormt. För den som sett mina vlogg-inlägg så har ni säkert både hört mig prisa hur bra utrustningen fungerar och även att allt blivit lättare både viktmässigt men även i komplexitet. Ett exempel, den gamla utrustningen krävde minst att jag kopplade 5-6st olika kablar för att kunna göra en 3-axlad timelapse i vissa fall det dubbla. Med den nya utrustningen räcker det med en kabel, denna kabel är dessutom av en mer idiotsäker sort och det har nästan aldrig klickat. Så även med ett sämre extra minneskort i väskan så återkommer känslan den här gången av att känna mig tacksam över hur bra allt fungerar.

Nu till dagens andra misstag, det är dock något som jag inte inser förräns jag kommit hem igen. De timelapse-filmer jag sätter ihop består ju av massa bilder som jag tar med stillbildskamera och sätter ihop till film i efterbehandlingen. För att de ska fungera i 8K så krävs att varje bild tas med full upplösning på kameran. Min Nikon Z7 tar bilder i ca 46megapixel (MP). Det ger lite drygt 8K och beroende på exakt vilket format av 8K man sedan publicerar i så har man lite möjlighet till mindre beskärning eller digital zoom i bilderna. Min kamera har dock ett läge där man kan beskära från att använda hela sensorn (FX) till att digitalt zooma in lite och fotografera i beskuret läge (DX) det gör att man kommer lite närmre ett objekt men samtidigt att man får en lägre upplösning, ca 24MP. Det är alltså inte tillräckligt för 8K.

Dock händer det att när jag använder kameran till annat så fotar jag ibland i beskuret läge då 24MP ofta räcker mer än väl för många behov och filerna tar lite mindre plats att lagra dessutom.

Den här dagen borde jag dock ha gjort vad jag alltid gör och kolla alla inställningar, alltifrån ISO till bildstorlek osv. Det är dock något jag glömde, kanske pga. regnet eller något annat som störde, resultatet blev att alla bilder är tagna med 24MP istället för 46MP. Ordet ”-FÖRBANNAT” och ”-HELVETE” samt kanske även ett par andra kraftuttryck som inte passar i text yttrades senare hemma när jag insåg detta. Men såhär i lite efterhand så gör det ändå inte så mycket, det gav mig lite extra material jag kan använda i min Vlogg och det hade inte hänt om jag hade plåtat i 8K, då jag sparar allt material för den färdiga filmen. Så japp, onödigt men ändå inte katastrof. Det är dock en läxa lärd! ALLTID ALLTID ALLTID kolla att jag fotar i 46MP när jag är ute i skogen!

En nyhet som kom någon månad innan besöket i Skuleskogen var att Syrp som tillverkar de timelapse-saker jag använder släppt en uppdatering av programvaran som styr mitt pan/tilt -huvud och vad det tillåter är helt plötsligt att man kan göra s.k. gigapixels där du kan sätta en start och en slutpunkt samt en brännvidd och därefter räknar appen ut hur den ska flytta detta motorstyrda kamerahuvud. Efter varje förflyttning tas en bild och när man sedan är klar så har man allt från 2st bilder till ett 100tal där man sedan i datorn kan sätta samman dessa. Ju högre brännvidd du har ju högre upplösning får du. Detta gör att bildfilerna blir ENORMT STORA, därav namnet Gigapixel. Du kan därefter antingen genom programvara på webben antingen posta bilder som du kan zooma in i extremt mycket alternativt så har du en enorm upplösning den dagen du vill göra en enorm förstoring av en bild. Som ett exempel så tog jag ett par korta sekvenser, med kameran i 24MP /bild. Resultatet av ca 6-7st bilder i bredd och två rader bilder blev en bild på ca 130megapixel eller mer än 30 000px i bredd.
Detta är något jag inom kort räknar med att kunna börja publicera från varje nationalpark och kanske även erbjuda någon form av försäljning av dessa bilder till den som söker högupplösta landskapsbilder från våra nationalparker.

När dagen nu börjar närma sig sitt slut är det dags att börja vandra ner mot bilen igen och vis av erfarenhet vet jag att det är långt ifrån Slåttdalsskrevan tills dess att jag ligger i min hotellsäng i Sundsvall. Jag klättrar ner på den nordöstra sidan av den höjd jag befunnit mig på och det är ganska brant ner. Ska jag ta mig upp hit igen så kommer jag antingen gå från väst igen eller gå upp/ner från den norra sidan som verkar lite flackare, ner kommer jag dock och utan några större missöden även om det är lite gränsfall vid några tillfällen.

• 

• 

Jag vandrar sedan upp på den lägre höjd/kulle som ligger precis på västra sidan om Slåttdalsskrevan och ansluter så småningom på leden som går mellan Tärnettvattnen via Slåttdalsskrevan och sedan ner mot Slåttdalen och mot entré syd. Några bilder och någon kortare film hinner jag med på vägen ner också och gissningsvis en dryg timme senare är jag nere vid bilen igen. Där tackar jag Skuleskogens nationalpark för ett trevligt besök och sätter mig i bilen och rullar söder över mot Sundsvall.

En härligt dag med ett tveksamt väder är till sin enda men jag är otroligt nöjd både med det film material jag fått ihop till min vlogg, med de timelapse-klipp jag fått ihop och att jag hittat ett par riktigt bra fotoplatser för framtiden. Det är dessutom som jag nämnde längre upp en start på en ny del i projektet och min förmåga att fota Gigapixel-bilder och med riktig tur kunna sälja dessa, så verkligen toppen!

Stort tack till Skuleskogens nationalpark!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•